Berlusconi om att tysta ner internationella organisationer

På en presskonferens igår lät Berlusconi ännu en groda hoppa ur hans mun.

- Vi borde verkligen, stänga munnen på alla dessa herrar som pratar...

Bland herrarna som Berlusconi refererade till räknas internationella organisationer som OECD, som enligt honom förvärrar krisen när de ger ut statistik om länders ekonomi.

Idag förnekar han att har sagt det överhuvud taget. Svårt blir däremot att motbevisa exempelvis denna video, vilken klart och tydligt fångar honom på bild när han säger precis dessa ord.

Andra artiklar: DN, SVD

En märklig föreläsning med Gherardo Colombo

- Vi har fått nog! I Prato finns det inte längre några jobb för oss italienare! De där (pekandes mot dem kinesiska åhörarna) håller på att förstöra staden!

Det ropade en av deltagarna under en föreläsning i helgen. Vad ingen annan visste var att de bara var aktörer; där för att skapa en debatt.

Vad alla däremot visste, var att föreläsningen handlade om legalitet. Talaren som var inbjuden hette Gherardo Colombo, och är en av de mest viktiga domarna i Italiens historia. Under 90-talets början satte han många korrupta politiker bakom lås och bom.

Ganska snart urartade föreläsningen och aggressiva kommentarer från skådespelarna kontrades med motargument men också med försiktigt medhållande kommentarer.

En äldre man, ägare av en textilfabrik sedan många tiotal år sedan, reste sig upp och förklarade stadens textilkris har varat sedan 80-talet; då fanns det inte en enda kines i staden.

Vad de ovetande åskådarna hade lärt sig efter detta experiment var hur de skulle agera under en konfrontation med fascister. För dessa typer finns i staden, det är det inget tvivel om.

Trots att det var första gången jag talat inför mer än hundra personer (om än ett fåtal minuter, och på en darrig italienska), så var jag väldigt nöjd över att ha reagerat, stått upp och spoken my peace.

En väldigt lång tågresa från Florens till Milano

Luttrade italienare vet att resa med tåg sällan innebär, om inte aldrig, att man anländer i tid. Om man vänligt informerar om tiden för sin ankomst får man därför ofta höra ”Vad menar du med det?”.

Igår upplevde jag för första gången vad det faktiskt betyder. Klockan 7 steg jag upp, trött som aldrig, skyndade mig igenom frukosten, kollade mejlen, borstade tänderna och rusade iväg.

På tavlan med utgående trafik förklarades att tåget till Milano var inställt. I all min hastighet och svenska mentalitet om att alla tåg går enligt tidtabell (förutom när någon sabotör placerat löv på pendeltågsrälsen), hade jag självklart hunnit köpa mig en biljett i en av biljettmaskinerna innan jag ens hade hunnit slänga ett öga mot inormationstavlan, ”inställd”.

Kul, jaja, bara att ta nästa då. Kön till informationsdisken är visserligen 20 meter men den som väntar på något gott.

Ett tiotal minuter senare var jag framme. Där förklarade man tålmodigt att jag kunde använda min biljett för att åka till Bologna, och byta därifrån till Milano. Det köper jag, sa jag (inte på svenska då..).

Väl uppe på perongen lade jag märke till att mitt nya tåg var försenat, med 50 minuter. Efter två minuter av kvävda svordomar (jag är nästan säker på att ingen kunde se det på mitt ansikte, puh) noterade jag att det bekvämt nog fanns ett alternativ. Aha! Tänkte jag och såg min chans att klå italienarna och visa att även utomländska kan. Tåget skulle ta mig från perongen vid samma tidpunkt som mitt tåg och dessutom utan byten ända till Milano.

Med ett leende på läpparna gick jag tillbaka till informationsdisken, och ställde mig i den nu 30 meter långa kön. Från håll kunde jag skåda hur italienarna som kommit från samma perong slängde ett öga mot oss ovisa (själv skulle jag förstås ha valt ett ord som laglyda, eller väluppfostrade) och gick direkt fram till informationsdisken.

Väl framme bytte jag genast ut min biljett mot en glänsande ny med direkttur till Milano. På skärmarna stod det nu 10 minuter försenad, ”men med är väl ändå inget”.

Efter 10 minuter blev de 30, efter 30 blev de 60, och efter 60 blev de 90. Då informerades vi om om att tåget avgår från plattform 3 istället för 5 (om man menar med informera som i att ta bort informationen från den elektroniska tavlan på perongen och visa den nya avgången i vänthallen). På plattform 3 väntade ett gäng italienare med ett snedvridet leende, skämtsamt kommentarande om den italienska kommunaltransporten. Jag måste erkänna att mina skojfriska kommentarer inte hade samma naturliga lättsamhet, men uppmuntrad blev jag i alla fall av deras goda humör till trots.

På plattform 5 blev 90 minuter så småningom 115, och vi ”informerades” om att gå tillbaka till till plattform 3, där 115 genast blev 130.

Då plötsligt utbrast många förlösande kommentarer från perongen, ord som ”eccolo! Che c*zo!”* vinade genom den heta, avgasfyllda luften – och lättad steg jag ombord på mitt efterlängtade x2000, anno 1815.

* (betyder ungefär: här är den! he*****e!)

Xenofobi i Toscana

Strax utanför Florens ligger staden Prato. Där hölls nyligen kommunalval vilket högern vann för första gången på mer än 50 år. Längs stadens gator festade folket som om de vunnit Världskuppen i fotboll. Glädjen var enorm, champagne delades ut, barerna hade öppet, och man gick inte hem förens sent in på småtimmarna.

Varför var de så glada? Och varför efter just detta val?

Jag börjar med att berätta att strax utanför Pratos medeltida mur så hittar vi europas tredje största Chinatown (efter London och Paris).

Till Prato har nämligen många lyckosökande kineser sökt sig. De har anlänt för att göra affärer med kläder. Till skillnads mot italienarna i Prato som tillverkar textil, så syr kineserna ihop de till färdiga plagg.

Tyvärr har detta gemensamt gynnsamma utbyte förvrängts till en väldigt parasiterad kulturkrock.

Inför kommunalvalet, som också inkluderar val av borgmästare, anordnades ett tal av PDL (Partito Della Libertà, Berlusconis parti). En exhalterad publik betraktade den kandiderande borgmästaren som stod på scen framför dem. Ur högtalarna kunde man höra hur kandidaten skranderade ord som; ”... om jag väljs, kommer ni inte behöva se fler gula kyckligar hänga i skyltfönstren!”.

Inför valet lovade PDL att göra någonting åt ”problemet” med Pratos ekonomi (som består av textiltillverkning) och säkerhet (riskområdena gäller uteslutande invandrartäta områden, i vilka ett brott varken tycks ha setts eller rapporterats om, utan endast hört talas om).

På gatorna förstår man att problemet endast beror på en sak – invandring.

”Jag var i en kinesisk butik och köpte en öl häromdagen, och såg samtidigt hur äcklig mat de har överallt i deras butiker. Fy fan, kineser (och här förvrids ansiktet som för att uttrycka en stark avsmak) är vidriga”, säger en kille vid bordet i pubben. Runt om honom hörs instämmande kommentarer.

Vid ett annat tillfälle hörs talas om att det är väldigt farligt att befinna sig i området omkring domkyrkan (vilket är att likna dagens Södermalm vid 80-talets Bronx). ”Det måste göras något åt säkerheten i stan, att röra sig i centrum har blivit alldeles för farligt” - ”Har du någonsin råkat ut för något, eller någon vän?” – ”Nej, men man har ju hört talas om att det inte alls är säkert där”.

Att xenofobin kan uttryckas så fritt och öppet möts ofta med skepsis från en utomstående. Men efter en tid i staden (och landet) hinner man möta en skara ungdomar, killar och tjejer, som av många aspekter att döma inte uppskattar denna grupp av medborgare.

Den nyvalde borgmästaren styr nu över staden under en 5-årig mandatperiod. Han har till uppgift att uppfylla löftena om att göra något åt dessa ”problem”. Hur lösningen ser ut talas det inte om. Men det är svårt att undvika att tankarna går till ett Italien 80 år tillbaka.

The word is out!

Peter has quickly followed up on the new trend of blogging and is the 695.866.308th to speak his peace! Don't miss this unique opportunity to be part of a new movement, and everything for - free!